Valborg 2014

Fredde, jag och min pojk Ville lämnade Tingsryd tidigt på fredagsmorgonen för att för 5:e året på raken ge oss upp till mina gamla hemtrakter kring Böda. Målet var återigen att gå ett par ronder med öringarna (även om Ville mest hoppades på att näbbisarna hunnit in…). Vi hade väl lyckats hyfsat åren innan men denna gången skulle bli speciell visade det sig. Det är tufft att bo inne i skogen på vårkanten när man vet vad som rör sig i vattnet och nu var vi äntligen på G igen. Underbart! Bra väder med lagom blåst åt någorlunda rätt håll var utlovat också.

Efter ett kvickt stopp i stugan drog vi rakt upp till Ängjärnet. Här var vi större delen av dagen och hade två tappade fiskar och någon följare på bombardaflugor. Mycket skit i vattnet på utsidan av udden var det från tidigare blåst i veckan. Efter middagen stack Fredde ner till sjön igen. Denna gången rakt nedanför huset i Mellböda. Själv var jag rätt mosig efter att ha stått i vattnet hela dagen och valde att vara social istället. Det tog inte länge innan en andfådd Persson hörde av sig och sa att han hade satt nytt PB, lätt! Fisken vägdes in hemma och vågen stannade på 7,7 kg! Resan var redan här räddad. Betet var en sv/vit Vicke.

På lördagsmorgonen åkte vi norrut på västra sidan och hittade en plats med, som vi tyckte, perfekta förhållanden. I andra kastet, med en Snaps gul/svart, hade jag ett pet och på det tredje hugger en öring på ca 1,5 kg. Skönt, nu hade även jag spräckt nollan! Jag fortsatte fiska av revet söder om mig och efter ytterligare 10 kast ser jag hur en torped, en STOR torped, kommer in ifrån vänster. Reflexmässigt gör jag ett vevstopp och fisken tar direkt, jag behöver bara lyfta spötoppen ordentligt så sitter den. Nu fick jag jobba rätt hårt en stund innan fisken var ”färdig” och Fredde hunnit till min assistans med håven. Vi skrek när ännu en underbar fisk, på 5,8 kg den här gången, var landad. Jag frågade Fredde hur i h-vete han lyckats landa sin fisk ensam med 11-fotsspö kvällen innan varpå han muttlade nåt om minnesluckor. Platsen fiskades vidare av noggrant men gav inget mer. På kvällen är vi återigen nedanför stugan i Mellböda där Fredde har en kontakt.

Söndag, hemåkardag med ångest… Vi sticker direkt efter frukost för att få ut så mycket som möjligt av dagen. Vinden är nordväst och relativt hård och vi väljer att pina oss för att få pålandsvind. Västsidan fick det bli. Efter att jag systematiskt rört mig längs med hällpallen och bombat stenar, sandkanter och svarta fläckar på botten med snapsdraget i någon timme så smäller det brutalt 10m ifrån mig, bara några meter utan för där hällpallen upphör. Öringen rusar som besatt rakt utåt, ofta helt synlig i vattenytan, flera gånger. Det känns som om den ska orka stå emot hur länge som helst. Ett par gånger undrar jag om jag har lina nog på spolen. Till slut når jag den med håven och Ville som har anslutit bakom mig tar ett par bilder och säger att han nu minsann vill ha vadarstövlar i födelsedags­present. Fisken vägde 3,9 kg och var hur vacker som helst.

På hemvägen testar vi Kvarnstadsudden. Vi har flera följare men bara smått. I bilen på vägen hem är vi ense om att vi nog inte kommer slå denna helgs resultat så många gånger, i alla fall vad gäller vikt, och att Freddes 7,7:a nog är att betrakta som en ”livsfisk”.

Skitfiske!

/Hasse, Fredde och Ville