Vidarebefordrar en klargörning av begreppet huggskräck, vem om någan som vet vad det handlar om är Pelle som var den som upptäckte farsoten på 90-talet.
Huggskräck
Begreppet huggskräck, som är relaterat till fiske, myntades första gången i
slutet av 90-talet under en laxfisketur. Det har sedan hängt kvar inte minst
bland lokala på Öland samt Västervik vilka numera har så sofistikerade prylar
som hjälm och t-shirt med texten ”Huggskräcken” + årtal att dela ut till den
drabbade stackaren. För många spöfiskare är huggskräck dock ett okänt
begrepp varför det kan kräva ett klarläggande.
Skräck vet ju alla vad det är – en tämligen vid genre som innehåller allt från
terror till horror, båda med olika syften. Den förra för de blodiga, lemlästande
fiskehistorierna, den senare för de mer djupgående psykologiska
skräckupplevelserna inom fisket. Det är i den senare genren man finner
huggskräcken som definieras enligt följande;
Har man fiskat en längre period, ett par dagar eller mer, utan att ha landat
havsöring, trots att kompisarna lyckats, kan skräcken smyga sig på. Detta då
man inser att det inte kommer att bli någon fångst. Alla som varit utsatta talar
om en isande känsla nedför ryggraden. Till detta bultande hjärta, svettningar
och känslan av att vara en ensam och utsatt spöfiskare som ”alla” plötsligt
följer ytterst noggrant, ibland också ler emot eller skämtar om.
I det läget har smittan dvs. huggskräcken redan slagit till med full kraft.
Fiskaren upplever just det som ordet beskriver, dock i ny oväntad form; nu
som en skräck eller fasa för att få hugg! Ett tydligt symptom, på de fall jag sett
under årens lopp, är att individen börjar stressfiska. Ni vet, snabba, ryckiga
och lite slarviga kast som inte fiskas ut ordentligt innan nästa kast osv. Det
finns för övrigt en rad andra symptom i tillägg där man även bör nämna att
den ansatte individen börjar tala osammanhängande, föreslår avbrott på
fisketuren eller kommer med försök att helt enkelt kamouflera situationen.
Detta genom att totalplurra, spela sjuk eller gråta.
Skulle det råka sig att hugget ändå kommer i denna prekära situation, går det
alltid ofelbart åt skogen för den smittade. Vanligtvis genom en alltför snabb,
stel eller omotiverat våldsam reaktion. Inte sällan sker det till de övrigas stora
och illa dolda förtjusning.
Konvalenstiden, innan huggskräcken släpper, varierar högst betydligt. Det lär
finnas individer som burit tillståndet upp till 10 månader. Återfall är dessvärre
också vanligt. Det finns bland annat teorier som menar att om man en gång
drabbats, är det mycket lätt att få tillbaka huggskräcken. Detta kan ge sig
uttryck som att individen plötsligt visar tecken på skygghet. Enda fördelen att
drabbas kan vara att man slipper föra fångstdagbok under en period.
Pelle Klippinge
