Det tar sig.

Jag hade tyvärr inte möjlighet att följa med “de stora pojkarna” och leka i Källahamn den här helgen, dock fick det bli ett morgonpass med flugspöt vid hemmavattnet idag. Börjar att fiska av en udde där det ligger på lite, sydlig vind, klart i vattnet och dis och dimma. Fiskar en stund och försjunker så sakteliga i andra tankar, vilket brukar ske för min del, man står och filosoferar om allt och inget. Får en mikrosekunds förvarning i form av en “touch” sen smäller det, har krokat en öring som verkar tro den är mer fågel än fisk, den bjuder på nervpirrande luftakrobatik i världsklass…. noterar att det är en godkänd fisk längdmässigt men noterar även att den har iklätt sig en tjusig lekdräkt….….bestämmer mig för att inte landa fisken utan väljer att försöka kroka av den i vattnet, lättare sagt än gjort. Efter 4-5 luftfärder och diverse rusningar så tror jag att den har bränt sitt krut och jag gör ett försök att kroka av den. “Jo, tjena”, här fanns det reservkrafter och allt börjar om igen…till slut har jag den vid fötterna och kan ge den friheten åter, en snabb koll mot markeringarna på spöt ger 55+, tack för en trevlig fajt! Byter plats och fiskar en stund till men det verkar inte vara någon mer hemma men jag är nöjd ändå, hittills har min landningsprocent av lite grövre fisk på flugspö inte varit något man skrivit hem om, men det här var ett steg i rätt riktning. Övning ger färdighet. Flugan för dagen var en av Magnus Karlssons Omö-borstar.

//Andreas